När mamma och pappa föreslog att jag skulle åka på fjällkonfirmation i 3 veckor, visste jag inte vad jag skulle svara. Ville jag det? Fjällvandra är väl inte så jättekul, tänkte jag. Sen 3 veckor, 45mil hemifrån lät inte heller speciellt lockande.

Anledningen till att jag till slut valde att åka, var för att både min mamma och min storasyster hade varit där, och de sa att jag inte skulle ångra mig. Lite skeptisk till det hela var jag nog hela tiden, men jag anmälde mig till Fjällkonfirmationen 2010 i Hemavan i alla fall.

Just fjällvandringen tycker inte jag var det bästa med "konfan". Det bästa var inte utsikterna, det var de man delade det hela med. Alltså människorna som fanns där. De som kämpade lika hårt som dig för att ta sig upp på toppen och de som bar lika tunga ryggsäckar som dig upp på fjället.

Nu i "efterhand" kan jag säga att de är ett av de allra bästa beslut jag någonsin tagit, och jag ångrar inte en sekund att jag åkte.

På "konfan" fick man så otroligt många oförglömliga minnen, och så otroligt bra vänner.



Nu är det drygt ett och ett halvt år sedan. Oj, vad tiden har gått fort.
Jag saknar er alla mer och mer för varje dag, och hoppas verkligen att vi kan hitta ett tillfälle då vi alla kan träffas igen.