Jag tror att många av mina vänner ser mig som en person som nästan alltid är glad. Alltid med ett leende på läpparna. Men också som en person som vågar bli ledsen och svag i vissa lägen. Vilket jag inte alls ser som något negativt. Tvärt om, jag tycker att det känns skönt att kunna visa hur jag mår, utan att tycka att det är alldeles för pinsamt. 

 

Jag är oftast väldigt blyg när jag träffar nya människor, men när jag väl har lärt känna dem så kan jag vara precis hur galen och knäpp som helst. Så det får man leva med om man vill umgås med mig. Det är den jag är, och kommer förbli.

 

Själv tycker jag att jag har rätt så bra självförtroende, men självklart finns det många stunder då jag faktiskt skulle behöva bättre. Som till exempel när jag ska prova på nya saker, då tror jag aldrig att jag kan klara av det tills jag får motsatsen bevisad.

 

Mitt samvete har alltid "spelat mig spratt" och förut fick jag dåligt samvete hela tiden. Det gör mig fortfarande galen ibland, men absolut inte lika mycket. Men ja, det där med samvete är nog bra trots allt.